I dagens läge (samma som i tre år å andra sidan) känns allt så jobbit. Som om jag klättrar upp för ett berg men kommer bara längre och längre från toppen för varje steg. En känsla av inte höra hemma någonstans och bara längtar efter att få flytta nu. Tänk dej ett hus som du hatar och gjort i 7 år. och ett eget rum som du aldrig kan känna dej tygg i, utan det känns som om väggarna kryper upp intill mig och sluter sig runt mig. En familj som inte riktigt förstår vad jag menar och vad jag vill. Att alltid bli missuppfattad och inte veta vad som är fel. Att kanske förlora en nära vän på grund av svartsjuka? En kärlek till den vackraste själ i världen, men som man inte kan få och han ej kan förstå.
Ja inte är det bara jag som upplever den känslan det vet jag. Men jag ska kämpa tills kraften tar slut. Jag ska nå toppen!